gwaihir hgc

Hängflygning

Så här är en hängglidare uppbyggd! Hängflygning (eller drakflygning som man sa tidigare) har på modern tid utvecklats till en mycket säker form av flygning, där man "hänger fritt i en sele" under vingen. Därav namnet hängflygning, som ofta felaktigt blandas ihop med skärmflygning vilket är en helt annan flygsport som bedrivs med en "fallskärmsliknande" vinge!

Hängglidaren monteras vanligtvis upp på cirka en kvart, från att vara ett 5-6 meter långt skidliknande paket innehållande "ett knippe aluminiumrör, dacronväv och stålvajer", till en läcker vinge med högprestanda. Selen man använder är oftast av en modell som liknar en "sovsäck" som man ligger, eller rättare sagt hänger, mycket bekvämt i. Selen är även försedd med en räddningsskärm. Den brukar också ha plats för eventuell flygradio, kamera, lite frukt och dricka kanske.

Till utrustningen hör naturligtvis också hjälm och handskar!

När man hängflyger styr man sin vinge genom att helt enkelt flytta kroppen, och därmed också vingens tyngdpunkt, åt det håll man vill svänga. Samma sak gäller om man vill öka farten genom att dyka, man flyttar kroppen framåt för att sänka nosen på vingen.

Det är relativt lätt och alla som har en fullt normal fysik kan lära sig att hängflyga. Man behöver inte vara någon "muskelknutte", och det passar lika bra för tjejer som för killar!

Känslan när man flyger är faktiskt obeskrivlig, den måste upplevas! Att hänga fritt i luften med luftströmmen direkt i ansiktet, och styra genom att röra sin kropp, istället för att sitta instängd och manövrera med spakar och pedaler, är väl det närmaste fåglarna vi kan komma idag!? Man känner sig verkligen fri som en fågel där uppe!

Hur kommer man upp i luften?

Springstart: Att springa från en bergstopp eller sluttning, vilket såklart kräver att man har tillgång till ett bra berg, helst med bilväg eller lift till toppen eftersom vingen väger cirka 30 kilo, plus övrig utrustning.

Bilbogsering: Metoden är väl utvecklad och en av de vanligare startmetoderna i Sverige. En variant är att bogsera med snöskoter på vintern. Man använder oftast en nylonlina som är något elastisk. Längden beror på hur långt fält man har tillgång till. Linan går från bilen via ett brythjul till hängglidaren, där linan är fäst i pilotens sele. Linan kan kopplas loss både av piloten och av bilföraren om så skulle behövas! I bilen finns även en anordning som känner av vilken kraft man bogserar med, en slags dragvåg, som visar belastningen på hängglidaren.

Vinschning: Metoden påminner lite om bilbogsering, fast här är bilen ersatt med en stillastående motordriven vinsch som har en roterande lintrumma. Här används en tunn stålvajer att dra med (det förekommer numera även kolfiber etc), vilket gör den mycket stum, till skillnad mot bilbogseringens nylonlina.

Flygbogsering: Här använder man sig av en så kallad "Trike", ett ultralätt flygplan, som oftast faktiskt ser ut som en hängglidare fast med motor och landningsställ. Man använder en något elastisk, 70 meter lång, lina mellan triken och den bogserade hängglidaren. Den här metoden har sin klara fördel i att så fort man har lättat från marken så är man inte längre platsbunden till flygfältet. Man bogserar i stort sett vart man vill och hur högt man vill! Men det hänger ju på att klubben har en ekonomi som klarar ett inköp av en trike!

www.000webhost.com